Frank Hellersällskapets resa i författarens fotspår, 6 till 11 november 2012

Det är i år jämnt etthundra år sedan filosofie doktorn Gunnar Serner hastigt fick överge sin alma mater, alltså Lunds universitet, och söka sin lycka utomlands. Han sökte den i Monaco och i Monte Carlos casino. Där fanns den inte, däremot hittade han den fattigdom som blev författarens moder. I desperation började Gunnar nämligen skriva noveller, som han skickade till Stockholm i hopp om att de skulle publiceras. På grund av sin bedragarstatus i hemlandet och den efterlysning som följde honom skrev han under pseudonym, nämligen Frank Heller.

Porträttet av den unge Gunnar Serner är hämtat från Dag Hedmans doktorsavhandling: Eleganta eskapader: Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder. Örkelljunga 1985. Gunnar tog sin doktorsgrad i engelska vid Lunds universitet. Han var då 24 år gammal.

Gunnars kärlek för Rivieran tog sig så småningom (efter första världskriget) ett konkret uttryck i form av förvärvet av Villa St.-Yves i Mentone (som Serner kallar staden; den heter numera Menton). Villan förblev i hans ägo fram till hans död år 1947 och såldes av hans änka Annie Serner. Den revs därefter och ersattes av en rätt ful hyreskasern. Men villans läge var fantastiskt, mellan strandpromenaden och den stora avenyn som går längs havet.

Hyreshuset som ersatt Villa St.-Yves.

Frank Hellersällskapet logerades under sitt besök i Hotel Prince de Galles (Prinsen av Wales) mindre än hundra meter från tomten där den hellerska villan legat. En välvillig försyn (och hotellpersonal) gav oss ett hörnrum med balkong och utsikt över Medelhavet. För första gången i mitt liv fick jag somna till ljudet av medelhavsbränningar som slår mot strandstenarna. Morgonen blev inte sämre. Solen gick nämligen upp över havet precis vid den tidpunkt man vaknade för frukost.

Soluppgång över Medelhavet, sedd från vårt hotellrum på Prince de Galles.

Min egen roll i Frank Hellersällskapet är rätt blygsam. Jag är styrelseledamot främst därför att släkten Serner - Rydsjö - Aili har bett mig vara dess företrädare där för att bevaka upphovsrättsliga frågor. Naturligtvis har jag ett eget intresse för Frank Heller och har läst en hel rad av hans romaner, noveller och reseskildringar men kan inte hävda någon tillnärmelsevis fullständig beläsenhet. Jag gillar det han skriver, helt enkelt.

Men på denna resa passade jag på att ventilera en stilla galenskap som kommit på när jag jämfört Gunnar Serners och mitt eget ungdomsporträtt. Jag överväger att utveckla den lite grand. Gunnar Serner dog på Allmänna sjukhuset i Malmö den 14 oktober 1947. Precis två veckor därefter föddes jag själv den 28 oktober på barnbördshuset i Junosuando i översta Norrbotten. Min mor Maj (f. Rydsjö) var dotter till Gunnars yngre syster Signe. Min tes är alltså att vi har att göra med ett fall av bokstavlig själavandring: en förflyttning som tog två veckor att genomföra, från Malmö till Junosuando. Som indicium i brist på bättre framlägger jag härmed ett ungdomsporträtt av mig själv.

Bilden är hämtad från min tentamensbok vid Lunds universitet. Den togs i samband med inskrivningen i januari 1967, det år då jag fyllde tjugo. Porträttet tål en jämförelse med fotot av Gunnar!

De styrelsemedlemmar jag talade med under resan styrkte mig i min uppfattning att denna själavandringslära vore en acceptabel tanke, värd att utveckla.

Tyvärr måste jag erkänna att jag inte fick den minsta känsla av déja vu i denna del av Frankrike, vare sig när vi stod på platsen där Villa St.-Yves legat eller i Monaco, där författaren Frank Heller skapades för precis hundra år sedan i år eller utanför casinot i Monte Carlo där Gunnar Serner kort dessförinnan hade förlorat hela sin spelkassa. Otur, det erkände alla, men Dag Hedman tröstade mig med att jag nästa gång jag besöker trakten kommer att få denna känsla av déja vu desto oftare.

Detta att Gunnar Serner bosatt sig i Mentone var inte desto mindre sällsynt trevligt för oss sentida Frank Heller-fans: staden äger en stillsam charm som vida överträffar de städer och byar jag besökt i norra Frankrike. Monaco är deprimerande i sin överburgna renlighet och präktighet. Nice är en bullrande storstad även om gamla stan är angenäm att promenera i (liksom Promenade des Anglais). Menton däremot är en stillsam stad (dock med många affärer) och utgör arkitektoniskt sett en häpnadsväckande blandning av stilar men dess gamla stad är full av vindlande och pittoreska gränder, som man kan traska uppför mot stadens fantastiska kyrkogård. Den ligger allra överst i staden, i det som måste ha varit den grekiska akropolen (eller i alla fall borgklippan). Här följer några bilder från en sådan vandring vi gjorde under resans enda regndag, lördagen den 10 november, som också var resans sista heldag.

På vägen upp möter man kanske inte så många människor men väl en del katter.

Här stod nog Herkules vid skiljevägen ... Rätt väg gick naturligtvis uppåt.

Nekropolen med osannolik utsikt över bukten. Kyrkogården rymmer dels en hel mängd ortsbor men också massor av ungdomar från världens alla hörn, som dog i Menton och begravdes här under 1900-talets första decennier. Utan tvivel offer för tuberkulosen - Menton med sina milda vintrar och friska luft var en favoritkurort för TBC-sjuka, men vistelsen där var ingen garanti för tillfrisknande.

Utsikt åt andra hållet: bakom den hänryckta statyn syns småbåtshamnen och badstranden. På udden längst bort börjar Italien.

Mentons egen havsbukt i ösregn. När man väl blivit genomblöt gör regnet en inte så mycket, det är bara att klafsa på och njuta av vandringen och de kippande skorna. Promenaden från Gamla Stan till Prince de Galles var någon kilometer lång - trevligast var naturligtvis strandpromenaden och den vandringen blev underbar denna gång just tack vare regnet och bränningarna, som rastlöst brakade in mot stradstenarna. Ett värdigt farväl till Rivieran denna gång.

Huset i förgrunden är lite för högt för att riktigt likna Villa St.-Yves, vars tomt ligger under hyreshuset  en bit bortanför. Men ta bort övervåningen, så kanske ...

Ännu en utsikt från hotellrummet.

Om man tröttnar på det ibland lite för prydliga Frankrike (för att inte tala om det nästan sterila Monaco) kan man för en billig penning ta tåget över gränsen till Ventimiglia. Om man gör som vi och startar i Monaco, vars järnvägsstation ligger mitt inne i berget, besöker man därigenom tre självständiga länder på samma dag, ja rentav inom en och samma timme. I Ventimiglia möter man det Italien som gör en på gott humör och dessutom får man glädjas åt stadens brusande folkliv.Till skillnad från alla andra tåg i Frankrike (men inte i Italien) går för övrigt tågen längs Rivieran i vänstertrafik, vilket ger hemkänsla. Biljetten till Ventimiglia köpte vi i en automat i Monaco, returbiljetten till Menton, som vi måste skaffa i Ventimiglia, var inte lika lätt att få tag på: de italienska automaterna fungerade inte alls, dessutom sålde de inte biljetter till franska tåg. Dem fick man köpa i en liten resebyrå i ett hörn av stationshallen.

Ventimiglia delas mitt itu av floden Nervia. I bakgrunden Alperna.

På en sällskapsresa skall man göra utflykter. På besökets andra dag gjorde vi en rundtur i buss, där höjdpunkten (med lunch) var besöket i St. Paul de Vence, som syns till vänster i bild. Havet och kusten i bakgrunden.

5 december 2012